Jag frågar Stefan Andersson vad som skiljer hans storband från andra i detta avlånga land.
”Vi spelar inte pretentiös musik, dvs. svårlyssnad musik för musiker av musiker.
Jag vill inte stå på jazzhyllan - jag vill stå på underhållningshyllan”, säger han och ler.
Han tillägger att Stefan Andersson Bigband enbart spelar originalarrangemang. ”Men vi spelar hellre Sinatras ’Nice and Easy’ än ’My Way’, och hellre Basies ’Discommotion’ än ’Splanky’. Inget ont om ’My Way’, men face it; ALLA storband spelar den.”
Vad menar du?, undrar jag.
”Jo, alla repertoarens standardlåtar finns i orkestermappen, men vi väljer att spela ca 60% ’Discommotion’låtar och 40% ’Splanky’låtar.”
”Andra saker som urskiljer mitt storband är att vi spelar relativt många featurenummer eller solonummer, medlemmarna är djävulskt kompetenta.”
Om du skulle placera Stefan Andersson Bigband i en miljö, vad skulle det vara?, frågar jag honom. ”Det skulle det vara i ett ballroom i New York 1961.”
”Och du - om jag inte ler när jag spelar en låt tar jag bort den ur mappen. Direkt.”